Innan jag började studera i Åbo sörjde jag Närpes precis som man sörjer en förlorad vän, med en stark känsla av vemod vid tanken på orten som lyckats borra sig djupt in i mitt hjärta trots mitt enträgna motstånd. Jag var övertygad om att ingenting skulle bli sig likt efter min flytt. Att mitt Närpes skulle gå förlorat.
Visst hade jag också till en viss del rätt, självklart tog mitt liv en välbehövlig vändning. Mycket blev olikt vad det varit de senaste tre åren. Men medan jag upplevde vecka efter vecka av gulnäbbsevenemang och studieliv tycktes tiden stå stilla hemma i Närpes. Varje helg då jag återvände till den välbekanta snurrande tomaten var det som att kliva in i en annan tidsepok. Är fortfarande.
Mitt Närpes gick inte förlorat. Snarare blev det som att få en käftsmäll varje gång jag började närma mig hemorten. En käftsmäll av allt sådant som inte fått rum i Åbolivet. Den forna verkligheten. Plötligt kändes studielivet som något overkligt, något jag inte kunde dela med den närpesiska verkligheten. Är ännu inte.
Jag ser det lite som att ha två liv. Ett Närpesliv och ett Åboliv. Kanske också ett Ålandsliv. Isåfall har jag tre liv, och det kan vara fans så förvirrande, ja till och med så det kan upplevas lite schizofrent. Vilken tur då att jag trivs med alla tre liv, och den verklighet som finns vart och ett av dem. Nu gäller det bara att få ihop det så att jag inte behöver slåss varje gång jag kommer till en annan verklighet.
Som att komma hem från en resa som inte består. Studielivets bubbla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar