De flesta blev antagligen väldigt glada när studentresultaten kom i går. Ja, vi ska få vita mössor på huvudet och vi får sjunga studentsången inlevelsefullt fastän vi inte kan den. Jag däremot, jag blev arg. Jag kunde inte glädjas åt det glädjande beskedet att jag är student. Inte i går och inte heller idag. Jag var och är bara arg.
Det som nu gör mig så förbannad är studentexamensnämnden i fråga och dess fåniga principer. Varför? Jo, därför att det inte räcker med kunna uttrycka sig näst intill perfekt, och kunna göra ett huvudsakligt analysarbete. Du måste också uttrycka dig precis som studentexamensnämnden vill, annars är du ingen laudaturskribent.
Nu säger jag inte att jag i min modersmålskrivning kunde uttrycka mig näst intill perfekt. Så skrytsam är jag inte, och jag är fullt medveten om att texterna jag producerade under skrivningen inte är mina starkaste. Men det som gör mig förbannad är att min skrivning skickades tillbaka från nämnden en bokstav mindre på grund av att jag uttryckt mig för essäaktigt i textkompetensen och dessutom berättat i essän att jag sitter och skriver studenten i en stor gymnastiksal, inpackad i en allt för stor halsduk. Det ingen berättat för mig tidigare är att i en essä, där du får uttrycka dig så gott som fritt och synas som skribent, får du inte skriva realistiskt. Det ingen berättat för mig tidigare är att du inte får fulla poäng om du har med alla bitar av analysen i din text, men råkat skriva för berättande.
Så studentexamensnämden, säg mig vad som är så hemskt med att romantisera och uttrycka sig. Säg mig vad som är så hemskt med att nämna att en studentskrivning äger rum. Säg mig varför man måste hålla sig inom era urgamla modeller. Säg mig varför goda skribenter straffas för att de skrivit för abstrakt i en värld som är fylld av lyriska och abstrakta verk. Året är 2015, när tänkte ni uppdatera kalendern?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar