Ursäkta den mycket utslitna rubriken, ni behöver inte läsa den om den inte behagar er. Den symboliserade dock mina tankar så bra att den var det ända självklara valet. Det är nämligen så det är - jag ser äntligen ljuset i tunneln.
I det förra inlägget fick ni följa med mina ångestladdade tankar om framtidens kommande studier. För att stilla mångas nyfikenhet ska jag nu berätta fortsättningen. Jag kan nu meddela, med ett litet stolt leende på läpparna, att jag nu har sökt utbildning, och att jag också är relativt nöjd med sökandet. Dock tänkte jag få en smärre hjärtattack då utbildningen jag lade som första alternativ plötsligt förflyttade sig till Åbo. Jag var helt bombsäker på att den var i Vasa, och då menar jag verkligen helt bombsäker. Hur jag hade fått för mig det är ett mysterium. Det är tydligen viktigt att läsa det finstilta.
Kanske blir många av er inte speciellt förvånade, men om allt går som planerat kommer ni i höst att hitta mig bland litteraturvetarna. Den utbildningen hade inte ens funnits på kartan, men som av en slump dök den upp ur det blå. Efter att ha rådgjort med högsta hönsen mor och far placerade den sig som en klar etta på listan. Det som gjorde att litteraturvetenskapen vann var att där utlovas soffhäng med en bra bok, och att man dessutom kan kalla soffhänget för studier. Verkligen inte mig emot.
Har jag då tappat alla mina frågetecken kring framtiden? Nej, verkligen inte. Inte vet jag ännu om det är mitt kall i livet. Inte vet jag ännu om jag kommer att trivas. Och inte kan jag heller ge er som fortfarande har ångest angående framtida studier några tips hur man bestämmer vart man söker. Det bara blev så, men tänker man efter är det inte helt fel. Jag älskar att läsa, jag älskar att skriva, och efter att jag har orienterat mig fram med Google Maps älskar jag också området där skolan ligger.
Ni kommer att höra detta en miljon gånger ännu i era liv - men det ordnar faktiskt sig fastän man inte kan tro det. Eller ja, inte har det ordnat sig ännu, ännu har jag ju inte mottagit någon studieplats. Men själva sökandet, som trots allt var den stora boven i dramat, har ordnat sig.
Jag sitter nu och skyndar mig att skriva färdigt detta inlägg så jag kan slänga mig ovanpå sängen, ta fram den 740 sidor långa romanen som just nu ligger på nattduksbordet och försvinna bort bland sju kungariken (och kanske somna efter tio minuter enligt gammal tradition). Och framför allt sitter jag nu med det där lilla stolta leendet på läpparna och kan för första gången på länge se lite ljus i tunneln.
