Nystart, omstart och backstart

Ibland uppstår det en sådan längtan inom mig, att bara sätta mig ner, skriva några rader skittext, och sedan publicera det för allmänhetens beskådan. Idag var en sådan dag. Här sitter jag då alltså, i ett rum som andas kaos gånger sjuttio miljarder, med en tredje blogg som inte kommer att lyckas bättre än de andra och tänker skriva ett par rader skittext.

Nu är jag ju förstås inte i närheten av lika cynisk som jag låter. Jag är för det mesta en glad tjej som sällan vaknar på fel sida, något som min pojkvän ibland förundrar sig över. Men efter ett år av noll kreativitet och ordbajseri för flera känns det inte riktigt som att jag kan prestera annat än ett par rader skittext. Men vad gör det, när allt kommer omkring?

Det jag ville behandla idag var ordet abiturient. Enligt stavningskontrollen är det inte ens ett ord, vilket gör det hela lite mer intressant. I alla fall, jag är numera detta icke-existerande ord. Alla har vi hört historierna om de urspårade artonåringarna, som plågar sina medstuderande och dricker sig halvt om halvt medvetslösa på den roligaste kryssningen som någonsin existerat. Som man själv längtat efter detta, begravd under matematikböckerna med ångest upp till halsen över att man inte öppnat dem. Och efter två och ett halvt år var det äntligen min tur.

05.30 ringde således min väckarklocka morgonen den 12 februari, och pigg och exalterad kastade jag mig upp ur sängen. Det var dagen med stort D, eller stort P snarare - nämligen penkis. Idag skulle jag få plåga mina medstuderande och få dricka mig redlös. Problemet var bara det, att jag är blyg, och att jag inte heller gillar att dricka mig redlös. För all del, klart det var roligt att skrika lite på de yngre. Klart det var roligt att försöka hålla sig upprätt på ett lastbilsflak på färd genom centrum. Klart det var roligt att få ropa ABI - ABI - AAABI tills halsen brände.

Men sen då? Vad är det som är så roligt med traditionen att sätta sig i en buss ner till Åbo, att förgäves försöka få plats i sätet tillsammans med tre andra, att sedan ge upp och tappa en bit av gemenskapen, och att sedan skingras väl framme på båten, för att bara skymta klasskamraterna nu som då under kryssningens gång? Ja, visst är det sorgligt att vi kanske aldrig mera ses, åh, vilket bra klass vi varit, ni är nog tamejfan den bästa klassen i hela världen. Men varför umgås vi inte på vår sista hela dag tillsammans? Varför kommer hälften av oss inte ens att minnas vad de gjort? Och varför kommer hälften att ångra allt de gjort?

Och varför ska detta vara det allra roligaste med att gå i gymnasiet? Jag kan berätta att min abikryssning gick ut på att äta så mycket mat som det bara gick. Och jag kan berätta att jag nog hade roligt ändå.