Brevet till Presidenten

Ärade President Sauli Niinistö!

Som medborgare i ett demokratiskt land vill man gärna tro att den sittande regeringen och riksdagen har ens rättigheter och välmående i åtanke som grund för sina beslut. När det visar sig att så inte är fallet blir man otroligt ledsen, frustrerad och orolig. Jag hoppas att Du, kära President, är medveten om vad Din svenskspråkiga befolkning känner just nu, och jag hoppas att Du, kära President, finns där för oss, redo att värna om vår ställning, våra rättigheter och vårt välmående.

Jag kan knappt ett ord finska. Det kan inte heller mina morföräldrar, mina farföräldrar eller mina föräldrar. Min farfar fick nyligen en hjärtinfarkt och vårdades på Vasa Centralsjukhus. Då hans vård påbörjades låg hjärtkapaciteten på fem procent, berättade läkarna för oss. Farfar överlevde, trots oddsen, mycket tack vare snabb och trygg vård. Farfar kan inte ett ord finska, och har dessutom sjukhusfobi. Jag blir oerhört ledsen då jag tänker på hur situationen skulle ha sett ut för min farfar ifall han vårdats på ett sjukhus som inte kunnat trygga specialvård på svenska, ifall han vårdats på ett sjukhus så mycket längre bort från hemmet än Vasa. Jag blir oerhört ledsen när jag tänker på hur situationen skulle kunna se ut för min farmor, min mormor, min morfar, min mamma och min pappa ifall inte de skulle kunna få specialvård på svenska. Jag blir oerhört ledsen när jag tänker på hur situationen skulle kunna se ut för mig, den dag jag avslutar studierna vid Åbo Akademi i Åbo och möjligen återvänder till hemtrakten, en hemtrakt som kanske inte längre klarar av att värna om dess svenskspråkiga befolkning.

Jag är övertygad om att Du, ärade President, är förmögen att fatta ett sådant beslut, att Din svenskspråkiga befolkning kan sova gott om nätterna igen. Det handlar om så mycket mer än om oroliga österbottningar. Det handlar om mitt fosterlands demokratiska skyldigheter. Jag vill inte att mitt fosterland ska se på oss svenskspråkiga som en krävande minoritet som råkar prata ett språk som majoriteten inte behärskar. Jag vill att mitt fosterland ska se på oss svenskspråkiga som medborgare som pratar ett språk som enligt lag borde ha samma status som majoritetens språk. Sist och slutligen kräver vi inget extra. Vi kräver bara vår rätt.

Med önskan om att Du, ärade President, överväger att inte godkänna jourreformen som innebär att Vasa mister sin fulljour. För som man kunnat konstatera i debatten - förslaget 12+1 skulle inte bli dyrare för statskassan, utan skulle bara leda till att Din befolkning, ärade President, skulle kunna sova bättre om nätterna. Det skulle vara den bästa presenten att ge ett snart hundraårigt Finland.

Med vänliga hälsningar

Miranda Eklund

Galla över textraderna

Du säger att min taklampa är som dina arbetsljus. Jag låter bli att tända fastän klockan är mörkt. Ligger på rygg i en säng som saknar ett ben och svär. Stirrar på en skärm med två skruttiga textrader och svär. Ljuset i mörkret, brukar de säga, och plötsligt blir det sant. Markören blinkar i samma takt som sekundvisaren slår. Du säger att min väggklocka är irriterande och högljudd. Jag tror att grannen hör. Jag spyr galla över mina textrader, sparkar sönder mina ordval, önskar och längtar efter författande individualitet. Och plötsligt blir jag som dem. Jag svär.

De andra, de pratar om författargenier. Ja, sådana som har fått nobelpris och som har producerat mer text än en människa kan läsa under en hel livstid. De andra, de pratar om författarindividualiteter. Ja, sådana som har vänt litteraturhistorien upp och ned och som har skapat kanon som varat i tvåhundra år. Minst. Jag själv ligger på rygg i en trasig säng med en surrande dator i famnen och pratar inte om någonting alls. Betraktar kalendern, det gör jag. Just idag är jag 19 år och 298 dagar gammal. Just idag har jag skrivit 0 böcker, 0 noveller, 0 diktsamlingar, 0 dagboksinlägg och 0 brev. Just idag är jag 0 nobelpristagare. Den biologiska klockan tickar enerverande. Eller så är det den högljudda ovanför huvudet som tickar, jag kan inte skilja dem åt. Hur som helst är jag 0 dagar närmare att bli allt det där som de andra pratar om. Och jag svär.

Jag började skriva på min första roman för mer än tio år sedan. Den hade titeln Ondskans hjärta och handlade om två magiska tvillingars kamp mot det mörka. Den blev aldrig färdig, men hade den publicerats hade jag kanske blivit den yngsta romanförfattaren någonsin. Tio år senare har jag fortfarande inte avslutat någon roman, och nu är jag dessutom alltför gammal för att kunna vara yngst. Djupare och djupare sjunker jag, ner i något slags hopplöst stadium där mina texter är vedervärdiga. Om de hade existerat alltså, för det gör de tyvärr inte. Jag läser klassiker, skriver rader på Pythonesiska, samlar studiepoäng och skrollar genom Facebook i timtal. Men skriver romaner, det gör jag inte. Det grämer mig. Och jag känner mig stagnerad.

Men precis som jag tänkte avsluta detta blogginlägg med att lätt sarkastiskt ursäkta ovanstående rader skittext slog det mig att jag, genom att jag inte tvingat mig att skriva en roman bara för att vara exceptionell, inte blivit som de andra. Att jag fortfarande har åttio nittio procent kvar av mitt liv att uppleva och att jag hinner skriva jävligt många romaner under den livstiden. Om jag vill.

Just idag har jag skrivit 1 blogginlägg, och just idag ger jag blanka fan i att vara normbildande och exceptionell. Det är min längtan att skriva för andra som gör att jag blir som alla de andra. Det är inte för din skull jag skriver, du som kanske råkar läsa det här. Det är för min egen. 

Du säger att det är terapi. Och jag svär.