Du säger att min taklampa är som dina arbetsljus. Jag låter bli att tända fastän klockan är mörkt. Ligger på rygg i en säng som saknar ett ben och svär. Stirrar på en skärm med två skruttiga textrader och svär. Ljuset i mörkret, brukar de säga, och plötsligt blir det sant. Markören blinkar i samma takt som sekundvisaren slår. Du säger att min väggklocka är irriterande och högljudd. Jag tror att grannen hör. Jag spyr galla över mina textrader, sparkar sönder mina ordval, önskar och längtar efter författande individualitet. Och plötsligt blir jag som dem. Jag svär.
De andra, de pratar om författargenier. Ja, sådana som har fått nobelpris och som har producerat mer text än en människa kan läsa under en hel livstid. De andra, de pratar om författarindividualiteter. Ja, sådana som har vänt litteraturhistorien upp och ned och som har skapat kanon som varat i tvåhundra år. Minst. Jag själv ligger på rygg i en trasig säng med en surrande dator i famnen och pratar inte om någonting alls. Betraktar kalendern, det gör jag. Just idag är jag 19 år och 298 dagar gammal. Just idag har jag skrivit 0 böcker, 0 noveller, 0 diktsamlingar, 0 dagboksinlägg och 0 brev. Just idag är jag 0 nobelpristagare. Den biologiska klockan tickar enerverande. Eller så är det den högljudda ovanför huvudet som tickar, jag kan inte skilja dem åt. Hur som helst är jag 0 dagar närmare att bli allt det där som de andra pratar om. Och jag svär.
Jag började skriva på min första roman för mer än tio år sedan. Den hade titeln Ondskans hjärta och handlade om två magiska tvillingars kamp mot det mörka. Den blev aldrig färdig, men hade den publicerats hade jag kanske blivit den yngsta romanförfattaren någonsin. Tio år senare har jag fortfarande inte avslutat någon roman, och nu är jag dessutom alltför gammal för att kunna vara yngst. Djupare och djupare sjunker jag, ner i något slags hopplöst stadium där mina texter är vedervärdiga. Om de hade existerat alltså, för det gör de tyvärr inte. Jag läser klassiker, skriver rader på Pythonesiska, samlar studiepoäng och skrollar genom Facebook i timtal. Men skriver romaner, det gör jag inte. Det grämer mig. Och jag känner mig stagnerad.
Men precis som jag tänkte avsluta detta blogginlägg med att lätt sarkastiskt ursäkta ovanstående rader skittext slog det mig att jag, genom att jag inte tvingat mig att skriva en roman bara för att vara exceptionell, inte blivit som de andra. Att jag fortfarande har åttio nittio procent kvar av mitt liv att uppleva och att jag hinner skriva jävligt många romaner under den livstiden. Om jag vill.
Just idag har jag skrivit 1 blogginlägg, och just idag ger jag blanka fan i att vara normbildande och exceptionell. Det är min längtan att skriva för andra som gör att jag blir som alla de andra. Det är inte för din skull jag skriver, du som kanske råkar läsa det här. Det är för min egen.
Du säger att det är terapi. Och jag svär.
