Hela mitt liv har jag varit den som planerat. Den som haft visioner. Den som känt sina drömmar. Jag hade en lång lista på yrken jag ville bli. Saker jag ville göra. Framtiden var för mig något ljust, skimrande och i högsta grad spännande. Ingenting kunde stoppa mig, och jag skulle bli en framstående och duktig människa. Någon som gjorde avtryck.
Jag började i gymnasiet eftersom jag ville bli journalist, och behövde därför studentexamen för att ta mig vidare. Något hände dock på vägen, och mittiallt tröttnade jag på mitt arbete som frilansare på den lokala tidningen. Det flyt som jag alltid brukat ha då jag skrivit texter försvann. Istället för att vara en kreativ oas blev mitt skrivande en plåga. En arbetsuppgift jag var tvungen att göra.
Inget annat.
Det tog dock inte länge förrän jag hade funnit nästa mål i livet. Istället för att bli journalist ville jag nu utveckla mitt intresse för teknik, och snöade in mig på att bli diplomingenjör i datateknik. Det var mitt kall i livet, och till på köpet lät det ju så bra. Att kunna presentera sig som diplomingenjör, det om något skulle ge häftighetspoäng. Men igen hände något på vägen, och plötsligt kändes inte det valet längre så självklart.
Den här gången har jag inte funnit ett annat mål. Jag sitter och funderar varje dag. Varje jävla dag de senaste månaderna har jag funderat. Vad vill jag egentligen bli när jag blir stor? Vad brinner jag för? Men jag är lika blank som ett opåbörjat anteckningsblock. Sanningen är den att jag faktiskt inte vet vad jag brinner för. Jag vet inte vad som ger mig den där lilla kicken, som får mig att likna en glödlampa så fort jag nämner något om det. Jag vet inte vad jag vill bli när jag blir stor.
Som den stjärnelev jag varit förväntar sig folk under av mig. Jo, hon kommer nog att utbilda sig högt. Vi tror på dig, du är ju så duktig du. Just därför har jag också sådan ångest, då det nu är en månad kvar innan ansökningarna stänger, och jag vet ingenting. Absolut ingenting. Och ju mer jag funderar, desto mindre vet jag. Eller jo, en sak vet jag, och det är att jag inte heller kommer att veta om en månad.
Så vad gör man då, när ångesten står en upp till halsen och alla nöter på med sina eviga frågor om vart man tänker söka? Det går väl inte att göra så mycket annat än att konstatera att jag inte dör idag. Jag har ett helt liv framför mig. Jag blir inte en bättre människa av att kunna presentera mig som diplomingenjör. Jag blir inte en bättre människa av att veta vad jag tänker göra resten av mitt liv.
Kanske tar jag ett mellanår och skriver en bok. Kanske åker jag på en arbetsresa. Kanske börjar jag studera fotografering. Kanske provar jag på alla möjliga udda saker, lever livet. Kanske. Kanske. Kanske.
Men vart har jag egentligen så bråttom?
